Norrländska Korrespondenten – 28 januari 1852, sida 2

ban behagade, utan att jaa dock blef rädd för bonom. Är du också god dårr Jag kan ej beskrifwa för er huru mycket behag och frestelse det låg i detta barnsliga tilltal. Och ändå gaf fag ide wika. Sam: lande med ett sista bemödande all min själs köld, lossade jag md en rå häftighet de små armarne, fom höllo mia hals omslutna, och satte, utan att säga ett ord barnet på golfwet. J detta ögonblick såg jag en synbar smärta mbreda fia öfwer dess milda anletsdrag; längs samt nedfös en tår på de magra, bleka fins derna ur det fora swarta ögat — nedföll brån: nande på min darrande hand. Jnom mig för regick då en wåldsam revolution min girighet och min grymhet framssodo i deras tvederfiyggs ltaa werkliahet; jag rodaade öfwer mig sfielf. Utan att widare söka bekämpa denna inslinkt af godhet, som bor i hwarje menniskas hjerta wihe jag ej resonera widare; jag åtnöjde mig med att känna, och öfwerlemnande mig åt dens na för mig få okända lycka att gå ledd af mitt hjertas iaqifwelser, utsiräckte jag mina händer öfwer barnets hufwud och ropadee ÅJa för Gud och din moder som höra mig, lofwar jag att blifwa din fader, och aldrig har en dotter blifwit så älskad, fom jag skall älsku dig. Ack, om ni hade fett modren, når jag få taladr? Pennes ögon bruuno hela henues må