Norrländska Korrespondenten – 28 januari 1852, sida 2

ten att aflägsaa sig från scenen wid rideauens uppdragande. Efter aktens slut samlades mi åter omkring honom och han fortsatte: wad mig angår, kände jag ett stridens afgörande ögoablick war kommet, och jag oms aaf mitt hjerta med ctt dubbelt kopparharnesk Jag fade til mig sjelf, att jag ej war rågon: ting skyldig denna qwinna och detta barn; att det mödosamt wunna priset för mitt arbete och min sträfwan tillhörde mig och ingen annan att framtiden år owiss och ful af faror och att det således wore en därskap att bringa något offer åt en upprörd känsla. Jag framfållde med ett ord, för mia sjelf alla de förträffliga skäl och grunder fom egenkärleken lånar åt logiken. Sedan min öfwertygelse en gång War siadgad beslöt jag att wara sitark och betraktade flican, rynkande pannan. Hon såg äfwen på mig å fin sida; hennes klara och barasliat djirfs wa blick fördjupade fig i min; det såg ut fom om bon undersökte från hwilken sida hon kunde göra en breche på den mur af ig, bakom bils fen jag förskansade mig. Slutliaen fade hon slående båda sina armar omkrina min hals, med fin sköna silfwerstämma: Vil du blifwa min pappa — jag skall älska dig få mycket — mycket. Du lifnar också mia råtta pappa. Han såg lika ond ut fom du, men han war ändå få god, och han fick wisa s få alwarsam