Norrländska Korrespondenten – 28 januari 1852, sida 1

läkaren under någon föorewändning. Jag eade dock ej det moder att framställa mia för bor nom i min sanna gefhalt. Äkdonet kem och wi foro. Jag fana min swägerska i en elärdig fluga bland masihuggsbergen; fuktig och fall, dit ingen solsiråle trängde ned. Bredwid det (mår: tang läger, vå hwilket hon låg satt en liten flica med flora swarta ögon, öfwer hwilka hwälfde fig ett par wäl tecknade mörka Ögons bryn; henucs hår föll ned i små lockar af eu guldgul färg kring ett ansizte med ect uttryck af inteligens och detta resignerade allwar, fom talar om ca för tidig mana wid lidande. Sto. re Gud hwad hon mar wacker, hwad hennes blefhet och magerhet woro wältaliaa. Under systnad betraktade jag heune; jag börs jade då fatta hwilken tilwinnande makt barns domen fan utöfwa, med ett nästan ocmotfånd: ligt tyranni, till och med öfwer djertan hård: nackadt slutna för milda och bewekande fårs? lor. Jag bade welat omfamna detta behagliga barn, men den mörka girigheten hwiskade i mitt öro: Om du öfwerlemaar dig åt dia örelse, är du förlorad; du skall då få på halsen en mängd pligter, hwilka du hittihs med sådan sorafällighet undandragit dig. Jag sade till mia sjelf, att det klokaste jag kunde göra war att utplåna hwarje drag af det förskräckliga dände, som jag hade framför mina ögon. Denna tanke slog mig med förskräckelse; jag wibe draga