Norrländska Korrespondenten – 28 januari 1852, sida 1

mig tilbaka KF en menniska, fom framför fina fötter fer en afarund emet fig. Den gode Doktora kunde ej gissa till Hmils fen grad jag war anfäktad af egersm; han tog min förskräckelse för rörelse. Denna den giris ges betänksamhdet wid anblicken af ett elände för hwilket han ryaqade tillbaka, tycktes honom wara en rörd själs rörelse. Ett melankoliskt småleende hwilade på hang läppar, han fattade min band och fade: NÅynen af denna fora olycka rör er mina herre; men läkaren bör fram för allt göra fi3 förtrolig med det onda, fom han kommit att bota. Det är ni, fom hår är den ende läkaren för dessa båda stackars mas relf:r. Närma er dam Han förde mig fram til sängen. Din panna perladeg af falls fwett. Känslan of min skam pinade mig och min elakhet böjde mig till jorden. Då mia fwågerffa såg mig nalkas, gjorde bou en fior ansträngnina, för att sätta fig upp. På hennss ansiate hwilade något på en gång soroliat och slolt; jag kunde ån tydligare läsa firtden emellan hennes olycka och henues folts het; det kostade på heane art begära en yanest af en man, sör hwilken hon ej eade något förtroende. Öckså nedlät Hon fig ej till nås gon bön; med en afmagrad hand, fom darrade af rörcls, pekade hon på fin dotter, och sade sedan mid denna röst som gången ur hjertat genomtränger och sör derslitr: Se der em