Norrländska Korrespondenten – 24 januari 1852, sida 3

att skrifwa till mig, utan att förlåta mig — hwilket warit handlat inycket wärdigt det ad: liga blodet, men föga klokt eller kristligt — om hon warit ensam i werlden. Men hon Ha de en liten dotter, en liten engel till dotter, fom på den halmbädd der modren missnade boti. bungrade med en engels resignatioa och afföl för hwarje dag. Adelsdamen måtte tara så enwis hon wille, detta kunde ej hindra hen ne att af Hela fin själ älska fin dotter. Slut den insåg hon, att om hon ej wille döda fit barn, måste bon taga mod till fig och söka be weka fin bhårde och egennyttige swåger. Fö fin läkare tibstod bon fin belägenhet. Denn mar en menniskowänlig man, fom wid förstä ögonkastet upptäckte att den sjukligas terflig onda war hunger. Det lila han, som ej wa rik och egde en talrik familj samt dessutom lä silt goda hjerta bänföra fig under denua perioi af nöd och sjukdom och elände till för en fatti inan ide ringa nppoffringar, kunde undmar gafs, men förslog ej långt. Det war denn hederlige man som åtagit Ög uppdraget att skrif ma till mig. (Forts.)