Norrländska Korrespondenten – 24 januari 1852, sida 2

det — lika mycket anseende, som penningar. Jag erhöl då twå bref ifrån Götheborg det ena mar ifrån en känd wetenskapsidkare en man. cenat för Fonfien i ala def grenar; for Fåns nare och wän af witterhet i ala dess former. Han bjöd mig til fig på fin förträfflige egens dom wid kusten af hafwet, der dess swalkande flägtar, skingrade den dödbringande miasma, som inpregnerat atmosferen i grannskapet af Götheborg. Meningen war dock ej, att jag der skulle tilbringa min tid sysslolös; han hade för handen ett litterärt företag, wid hwilket han öns skade mitt biträde mot ect honorarium, som till och med under mina då warande lyckliga oms sländigheter, utan att ens taga min fnålhet i betraktande, ej kuude undgå att jag på mig utdöfs wa en stark lockelse. Han fordrade dock att jag skule resa genast. Det andra brefwet lydde som följer. Det har ej fallit efter 16 ärs förlopp ur mitt minne. Rin Herre! Er brors enka och dotter äro nåra att oms komma af elände Några 100 rdr skola råde da dem ifrån undergång och död och er nårmwas ro skall återskärka dem helsan. 3. Lundblad, Med. Dir Jag fade er nyss och fag fruktar ej att upprepa deg ty det år en bekännelse, som jag