Norrländska Korrespondenten – 24 januari 1852, sida 2

borde då knyta en sten om def hals, binda dess händer och fötter och kasta den i fasom djup. Tror ni då t. ef. att en menniska för har löjligheter, laster eder låga passioner ej fan förbåtiragrr lLöjligheterna möjligtwis; lasterna och pass sionerna aldrig. Wisa mig en ärelysten, en spelare eller en girig, som omwändt sig. Jag trotsar er att funna det. En girig, fom omwåndt sig! Här flår en midt ibland of; och denne omwände, år jag sjelf; ropade en af wåra mest omtyckte förs fattare. Har ni warit girig ni! Som Harpagon i egen person. Men nu år jag fullkomligt botad. OH hwem har wäl gjort denna mårkfoårs diga kur. — Hwilken; frågar ni — ett barns tår. Nyfikenheten ökades och ala trängde fig oms kring den omwände; men i detsamma gafs den wanliga signalen att draga of ifrån scenen och rideauen gick upp. . Efter aktens slut sedan rideauen nedgått, samlades wi nyfikne omkring wår omwände girige, fom tog til ordet på följande fått. Fet war år 1834, detta hemska år, fom efterlemnar få bittra minnen i många hjertan jag hade just slutat ett af mina betydligare ars beten, fom tillskyndade mig — hwarför ej säga