Hwarjahanda. En i högsta grad pratsjuk dom öfver swämmade en till henne fallad Xafare med en fådan störtsjö af klagoutgjutelser, att han icke fit siga något ord. J fin förlägenhet wisste läkaren ingen annan utwäg, an att befalla: Min Fru, wisa mig er tungal Damen lodde och låtaren fade då: får jag bedja, att ni ej drar den tillbaka, förr än jag hunnit tala ut. j — En gammal Herre fom till en fvarfe ware för att låta afforta fin käpp, som war något för lång. Da fwarfwaren tog af den nedantill, säger egaren i wredesmod: Imad d—n gör ni, herre; det är ej ned: åt, utan uppåt fom käppen år för lång. — Ett ungt prestämne of mydet vanfen ligt utseende började sin predikan med de orden: Frukta ide, men fom derwid få af fig, att han endast ånyo kunde nämna: fruften tee, fruften ide. Då ropade slutligen en landtman i församlingen Ah ni tycks just ej wara myceet att frukta.