Norrländska Korrespondenten – 3 januari 1852, sida 1

örn-ågoa och en djerf krigarpanna, med ct få älskande uttryck på den fiabildade munnen med de nätta mustascherna, som om dessa läppar blott kunde utandas milda och swärmande får: lekssånger. Han bar ett fint winaformadt linnekläde dfwer fin röda Fåg (mössan) och en mörfoios lett koftan öfwer den gulblommiga s. k. vEn: tarier (lifkortela). De röda weckrika benkli: derna smslöto derjemte hang fötter, och under forfulorna bar ban råa getskinnsandaler. J det purpurröda bältet framblirxtrade skaftet af en krokia dolk och de silfwerbeslagaa kolfwarne af ett par vistoler Wid hans högra sida stod en smärt ramswart hingst af ädlalle arabiska race, utan sadel men med ett lejonhudstäcke vd) gets stinnssockor under fötterna, på det hang hjort: lätta språng ej skule höras. Den hwilade bufs wudet på fin herres skuldror och spetsade öronen likasom den lyssnat. Araber lyssnade också. Han höl örat tätt til den höga muren, fom antingen genom akussisk fonfi cller en tidfåligs het i byggaadsformen, likasom genom ett ofyns ligt taltör förde hang hemliga hwiskning till en fjerran undangömd wäninna. Ru blixtrade hans swarta öga — han war hörd. Agib! min Örn! — hwiskade en ljuf qwinnoröst i hand öra — (är det du?r uDin öra fög tid dig fom nattens fögel