Norrländska Korrespondenten – 31 december 1852, sida 2

Hwad skräddareprofessionen angår, få fogedlfåt: ter man fig mesi med lappwerk. Dock kan man mycket wäl skära til i wäxten och måns da kappan efter wind. Ekomakerict flår på aoda fötter. Pwar och en i staden, hwilket yrke han än tilhör, blott han känner sia sjelf, wet mer än wäl hurudan en rigtig störwel år bestaffad. ) Borsibindarne liaga jemt i lufwen på hwarandra för att få bästa materialen för sitt yrke. Detta är få mycket mer besynnerligt, som der wisst ej år brist på swin. Defa handt: werkare hafwa emedlertid god förtjenst ty det sianes alltid oborstade menniskor. J svegelmakarcyrket har man ej hunnit längre ån til spegelfäkteri, men i denna branch är man werkligen långt huanen Bagarne — om de få råfnag till indufrivd: fare — knå fig fram qanska godt. För nåre warande släs de om hwem fom fan åftadFomema de bästa örfilarne. Glasmästarne hafwa god förtjenst ty man mästrar glas förswarligt. Att pottmakare högt uppdrifwit sitt yrke kan man sluta till deraf, att i staden fianas en stor mängd krukor, både stora och små. ) Här synes faknas en behöflig uvogift, nemli gen huru långt man hunnit i konsten att bedömma hwarest skon klämmer. Red. af J. Bl.