Norrländska Korrespondenten – 31 december 1852, sida 1

teresse för de små, än det prosaiska platta up: ragandet ur korgar — allt detta har sitt glada behag i alla de hus der barn finnas, och hwar je friskt finne månde deraf anslås. Stackars nnge karlar, fom tillbringa fin julafton wid frlbor: det eller wärdshusdisken, icke weta de mycket huru julen fer utt De flesta af dem skulle mål fiuna en familj, äfwen de, at: jula hos, men de afsäga sig det antingen af tycke, eller emedan de frukta att depensera på julklappar. Postiljonerna på landswägen och sjömannen på hafwet funna fira fin juldelg bättre ån de. De aamla julsederna — såsom att åka långt lin, att sätta en otröskad halmkärfwa åt fvarfs warne m. m. — de dö efterhand bort liksom de gamla lekarne. Lekarne: ack ja, de äro alts för barnsliga för nutidens förståndiaa ungdom, fom mycket hellre rör sig i en Polkamazurka och öfwar sitt genie på en fåljfapstheater. Den allrakäraste wår tid. mycket har den wisst fått uppbära oförskoldt och i mycket flår den framom den gamla, men fåfert år det, att als drig har man nånsiu gäspat få oerhördt i i fåls skaper och på högtidsdagar fom nu. Juldagar: ne äro för modernt folk fådana ledsamt länga da: gar, hwilka man ej wet huru man skal få till ända, för att skynda tid aftonens spelbord eller fran: taiser. Funnes icke läsebibliotheker och tidnin: gar, beqwäma soffor och stoppade gungstolar, hwart skulle man då göra af sin wärda person?