Norrländska Korrespondenten – 31 december 1852, sida 1

Men jag tänker ännu på den mörka mors goawäkten med fina skinande ljus, på Flocfor: nas klang cch psalmernas ljud, på deu from: ma heliqa alädjen i ett barnahjerta; jag tån: fer på den hwar dåna julen åter nalkas. Oh jag minnes få många enkla och goda menniskore ula jul, få tarflia, men ändå få rik, emedan bittida och fena böner kalla wälsignelselsen net öfver deras låga tak. Will du meta Huru julen fer ut, få gå icke til de lysande boningar der menniskan skyler fin själs armod med glit: ter och, medan hon söker intala sig sjelf att hon har roligt, odödliat gäspar åt hela lifwet SÅ ice heller til nödens hyddor,yder brist och laf ju förbittra menniskans sinne, så wida du e går dit för att fom en hod engel förljufwe denna bitterhet. Utan nill du fe julen; få fö bland höga och låga dem, fom äga kristlig siune nog, för att af hjertat tacka Gud, oc fom göra det med ett baruysligt hjertas tro De weta wäl hwad det wil fåga att det är ju