Norrländska Korrespondenten – 27 december 1851, sida 3

folkmassan, de många små barnen, presterna i fin skrud mid altaret, ljusen i kronorna, på al: taret, predikstolen och bänkarne, ångan af men: niskornas andedrägt i den kalla luften, ja fjelfwa ofct af rykande wekar, alt har en betydelse och ett underbart intryck för barnasinnet. Mea också för den wuxne finnes få outsägligen myc: Fet anflående, i denna tidiga ottefång: det Flara medwetandet om kristendomens ewiga ljus, måc: kelsea till tack och lof för en oändlig nåd, de sköna bibeltexterna och enalasången: åra ware Gud i höjden och frid på jorden menniskorna en god wilje! Det har ej nog förundrat mig att presten på predikstolen få sällan känaer fig genomträngd af intrycket utaf en sådan flund. Märk wanans och försoffningens makt, som äfwe i detta hans uppträdande låter honom fe — ett tjensteäliggande! (Forts.)