Norrländska Korrespondenten – 27 december 1851, sida 1

förstenas tidigt. Ty om det Heliga och Himmel: sta på jorden gäler ewigt det bud: uran att i wardtu fom barn funnen icke ingä i Guds rike. Wetandets wisdom i oll fin glans, den jor: diska åran i all fin prakt, njutaiagen i oci fit sinaliga rus, hwad hafwa de fom fan i lyds falighet jemföres med barndomens glädje och sromma tror Jntet! Jntet! Och perlor och guld och höghet och makt och stöahet och lärdom och helgonglorur och lagerkransar, och attt hwarefter ditt hierta vå jorben trär, hwad hafwa de skönt och rikt och godt, fom fan jemföras med en enda af bars nets oskuldsdrömmar? Jntet! Jntel! Jaa må tänka mig det herrliqaste, det hög sla i detta lif: kärleken fom att försakar; hop: pet fom kastar sitt stjeraskimmer genom den mörkaste natt; tron som segrar öfwer grafwen, döden för fosicrland; martyrskaper för Önds åra och mensellgahetens wäl; allt, allt! och det finnes wäl mycket högre, mycket mera wärdt att lefwa och dö för, ån barnets liba lyda och i3 gonblickliga ro, men intet renare, nej i sanning intet älskligare finnes än den! Wäl wet jag ock, att månget barns själ tis digt grumlas; jawäl, hwarföre finns det moln på sjelfwa himmelen? När jag ser om aftonen ett wänligt eldsken glimma genom cn fjerran ruto, eller blott når