Den klagande lilla hon hör icke mer, blott Gud henne hör och ej glömmer. Och hungren — den sitter, som ufwen i skog och suger den wärnlösas hyrta — att mista en moder — det war då ej aog! och nåden skall öka dess smärta. Men fesien nu firas i jublande fröjd, och nöjet det strålande, wrider de doftande kransar; — af ingen dock röjd är armodets dotter, som lider. Du lyckligel ståda en gång från din Höjd omfriag did! — J armodets Hydda en skärf, blott ea ringa, kan skapa en fröjd, fom skall ifrån afgrunden skydda. Och finus det kärlekens röst i din själ, o tale den då för de arma! Tänk ej blott på eget, men brödernas wäl! O broder må du dig fördarmo! Då slutar min fattiga fång jag med fröjd, iman gerna def ringhet må klandra; ty hwiskar mitt hjerta — och det gör mig nöjd — jag sjöng ej för mig, men för andra. B—1—.