Norrländska Korrespondenten – 15 november 1851, sida 3

f y;:ZUEi bästa wid detta skämt war, att Enaländarne, som omöjligen kunde undgå att bemärka hattens wandriag, måne förblifwa allwarsamma och icke tordes skratto, hwartill de kände sig mycket hå gade isynnerdet fom ingen af dem bar eu full: ständig folom. ecdermera bewi ade Englån: darne en slor parad. De flesta officerarue mo: ro barfota och buro sönderrifna uutformer, hwilka endast deri buro uniform att de woro trasiaa. Kommendanten allena wisade fig rs dande, wi säga med afsigt zicke tll häst, ty han fatt på en åsna. Af soldaterne hade några stor, men woro barhufwade, andra åter buro ruada filthattar, mössor eller strähattar, men hade inga skor; nägra buro rockar, andra icke, ochi likaså olika woro de bewäpnade, ty på månget gewär fattades låset, på et annat år ter felade pipan. Wid paraden uppstod träta emellan kommendanten och en annan officer, fom slutades med slagsmäl, hwarwid hela den (bewäpnade matten bildade en krets omkriag förmännen för att äse siridens utgång. På nå got afstånd flod eller änau mer fatt en Itylgts waft i fia skyllerkur och rökade mid god smak. Då paraden nästan mar slut, ropade föyldi: wakten en trasig pojke til fig och skickade bo: nom till högwakten för att hemta aflösning. Men aflösningen hade hwarken lust eller också sof den för tungt att begifwa fig på post, korteligen den kom icke och skyldtwakten alöste fig derför