Norrländska Korrespondenten – 15 november 1851, sida 2

samma strand och sett blanka, späda strimmor af glittrande is knyta fina under böljaraa bugtans de band. Jag har sett dessa stolta, obändiga böljor fjettrade af alastjock is, der landswägar slipade och blanka framkrypa i i alla rigtningar. Mau hör då ect klocksvel och en fröjd, fom uppfyller hela rymden ..... Wårens windar börja draga gendm rymden, grånässen synas i långa rader och triaaglar swanorna skrika från fin osyaliga swindlande böjd, liksom wore det andeljud, och lärkorna drilla några rädda toner ur dea kala luften. Då widga sig wråkarne, det dånar och brakar i isarae, som wore domdag i annalkande, och genom flora remnor blickar den trotsiga sjön upp mot den oforwäane resande, fom ännu mås gar den wådliga färden. Sjöar wisa sia här och der i sjön, bekrusade af tjocka islager. Stormen ryter. Jsberg hopa fig och mwråka tills sammans i oformliga, gigantiska massor. Ån en gång utandas wiatern fin kyla i en bister natt, och de hopfösta ismassorna sammanfrysa och återgifwa solens blixtrande färgalans. Guns gande tempel, grönblå, genomskinliga slott och hus af is simma och bryta fig emot hwaranse dra. Man fer en förtrolad stad af krislall, genom hwilkeas tusende underbara byggnader en skarp mind darrar och kaattrar och kurrar. Solen börjar sin sköna wandring genom länare dagar, och windarae samla de brustna ismåige