Detta förtäres alt mer och mer, bergen för: swinna och ögat förlorar fig i ett sirandlöst haf, der hägringar börja gyckla fina tusende les far. Midt i sjöa blir synlig en liten ö, den synen tilförne med lifgiltighet öfwerhalkat. Der röra fig warelser, en, twå, tre — och hundra: de inom Fort, små oformliga, fantastiska. De nalkas hwarandra långsamt, deras wäsende för: tunnas, de krypa igenom hwarandra, de måra på widden, de wäxa på längden, och snart stå de der i all sin gigantiska storhet, himmelshöga lift mythens titaner. Men nu börja de än: taga orediga former, grenar utskjuta ur deras armar, löfrika kronor ur deras hufwuden; man ser wandrande skogar och wandrande berg. Och når blicken smyger fig från dessa widunderliga ingenting och glider fråm öfwer watteuhtan, få har en omätlig stad rest fig, der en timme til: förne man cadast såg ett berg och en skog. Palatser och tempel, fästningar och ruiner af de herrligaste pelarrader wexla om med stolta hus och ordnade trädgårdar. Men nu börjar grunden att swigta och bug: ta sig der all denna dimmiga herrlighet har upprest fig. ur sitt intet. Tornen brytas, falla och förskingras, templen ramla och flotten öde läagas: en jordbäfning tycktes Hemföfa den präktiga andestaden. Husen lyftas mor höjden, störta mot jorden och utplänas, Ett molu insweper Hela denna uppenbarelse i