Norrländska Korrespondenten – 15 november 1851, sida 1

Wettern och def Naturunder. Af Otto Marin. Om man en lugn sommarafton tagit fit siåndpunkt på den upphöjda westra stranden af Wettern oc) mid midten af def längd, få njus ter nian af de herrligaste utsigter. Längst för derut, der sjön förrianer i horisonteu, skomtar likt en töcknig punkt en liten ö tipp ur watts net. De östra siränderana utsträcka fina mår giga och bugtande kedjor af lummiga kullar och skoiar bergbland hwilka kyrkor och landtaårdar gnistra fom lysande puakter i solskenet, förhöjdt af den glittrande ytan. Midt framför den hänförde äskådarens Ögon höjer fig ett wäldigt flott med fin kupol och fina antika tornspiror högt upp t den guldskimrande luften och kring foten af detta flott ligger, liksom Milla tilbeds jande, en urgammal fad (Wasstena) med find hundrade tegeltak och med solens bild Återfirås lande ur glansen af tusende föufter. Bland blå skoqar, ensiaka klippor och dunkelgröna fält flyget blicken dit, der Han slutligen förlorar fig i ett aningsfullt fjerran. i Ofta wifa fig ljusa banor liksom wägar ut efter wattenypan — det år, säger folket, mårs fen efter den Heliga Brigittas sleg, då hon wandrade öfwer till Wadstena. Ru uppstiger en dimma. Slottet och def torn upphicda swagt derur liksom ur ett flor.