Norrländska Korrespondenten – 15 november 1851, sida 1

tro; är Gudsfruktan, denna menniskoälskande, rena, fredliga wandel i Gud och med Sud. ySe, min caca Louifey fortfor tanten, det sinnes dygder, som uppkomma endast ur Iefhadss flokhet. De äldras och förändra fig med ti den, emedan äfwen klokheten under vinfåndigs heternas och böjelsernas skiften Ändrar fina medel och emedan klokheten icke alltid tillwäxer med åren och lidelserna. Men dygder som hafwa fin rot i Gudsfruktan, de Finna ej wexla och förändras, de äro owanskliga, altid de samma, emedan Gud år densamme i ala tiders skiften och emedan ewigheten, som wi och wård Aåljffina gar gå til mötes, år en och densamma. Bes wara ett oskyldiat, fromt siane, och wänta alt af Sud, då wissnar aldria den ssälsskönhet, för hwilken din fälman nu få ianerliat älskar dig. Jag år ingen herruhuterska; jag är ingen bön: syster, fom hänger hufwudet; jag år din tjugu fmåriga tant. Jag dansar gerna, jag pryder mig gerna; jag älskar ett gladt skämt. Men just der före fan jag få mycket uppriktigare få: ga dig: sök att wara och förblifwa en god, from kristen och du skall wara och förblifwa skön äfwen som mor och mormor! gonise omfamnade tanten med tårfyld blick, och fade endast tac, du min go: da engell RE e 2—