Norrländska Korrespondenten – 15 november 1851, sida 1

Aftonen före Brölloppet. Af Henr. Zschokke. (Forts. fr. föreg. Nur) Tanten log och sade: Wi få ej dölja för of, att en wacker karl behagar oss hundra gån: ger bättre än en ful; och männerna tycka likaså om, om wi äro wackra. Men hwad wi kalla wackert, hwad som hos männerna egentligen bes behagar oss, och bog of männeraa, är icke blott by och hår och wäxt och färg, såsom wid en bild, en flaty: nej, det är det egendomliga, år själen deruti fom tjusar of genom biick och tal, al: war och glädje och sorg. Männerna förguda of, ja mer de dos of ana de själens dygder, den sinnets adel, fom wårt ottre lofwar; och wi finna en elak, långsianad karl widrig, om hans yttre än skulle wara aldrig så prydligt. Alliså: en ung dustru fom wil bewara fin öns het, bör just bewara själen, de wackra själsegenskaper och anlag, de dygder, genom hwilka bon fästat den älskade wid fig. Och bewarar bon själens och kroppens belsa, få bewarar Hon äfwen säkrast fin yttre sköalt, ehuru denna då fan wara mesi umbärlig. Det bästa medlet härföre, hwarigenom det goda hos oss aldrig åldras, aldrig urartar, utan förblifwer ewigt ungt, år Gudsfruktan och Gudaktighet, denna innerliga förening med Sud och ewighet och