Norrländska Korrespondenten – 12 november 1851, sida 2

oaktadt allt hwad wänner och slägtingar, ja till och med personer af högsta rang, måtte säga deremot, bedja, warna. Skiljsmessan följde. Så bröts hastigt en lång, en skenbart lycklig förening. Den löjliga twisten om tre söners framtida lott, tre söner fom ännu ej funz nos i werlden och hwilkas tillkomst war pros blematisk, slet ect band fom man trodde wara för ewigh:ten. Och likwäl woro få wäl gref: wen som grefwinnan de behagligaste menniskor. Man kan ej säga något ondt om dem, annat än små swagheter, fom finnas hos hwar och en lTant kallar denna hissoria Fomilkt fade Louise dystert: mig har hon gjort alldeles nedz slagen. Jag förstår nu, huru äfwen mellan eljest goda menniskor, ett äktenskap Fan fmånins gom blifwa olyckligt. Hwad har nu mål tant att säga till min trösl, ty tant fan mål icke wilja lemna mig trösilös. Jag kan eljest aldrig se på min blifwande man utan farhäga för mår framtid. Tänk hwilket öde! — Hwad menar du? frågade tanten. YR, lila tant, om jag bara aldrig blefwe gammal! Då more jag förwissad, att jag för beständiat skulle fängsla min man.. — Du tar mycket fel, kära barn! Wore du äfwen alltid så blomstrande och wacker som i dag, få skule din mans öga, förslöadt af flerårig wana, til slut en gång blifwa likglltig