Norrländska Korrespondenten – 12 november 1851, sida 2

att komma öfwerens; en hjertlös figur, fom pra: tar midt och bredt om känsler, emedan man gerna helst prålar med hu ad man ide har. — Fa få? Det år mål derföre fom ni få gerna prålar med edra insiater, er grannlagen: het, ert goda hjerta. Ni fan blända andra, men mina ögon äro, Gud ske lof eler Gudi klagadt, redan långe öppnade. Dygdea är hos er, när allt kommer omkrina, bara en awinlig grimace. Ju mera jag lär känna ert inre, ju widrigare förefaller ni mig mad er till: gjordhet. Hade jag ej medömkan med er, jag skulle i sanniag redan för år och dag tilbaka ha skickat ev hem till er familj, för att få lef: wa i fred. Ri förekommer deri mina önskanigar. En fel, tråkig egoist, fom ni, år ej skavad att til: fredsställa en förfdadig huslru. Oh efter er senaste förklaring bör det wara er klart, att jag ej Fan wänta mig någon förre tilfredsställelse, ån att ju förr desto heldre bli er qwin. — Rätt bra! SÅ faller masken helt och hållet. Jag tar er vå ordet, och begår inte bättre. Adien! Må edra drömmar blifwa angenäma. J morgon ffall detta wara upp: giordt. i uu förr, desto here! Gå skiljdes begge. Följande dagen blef en notarie tillkallad; mittuen tillkommo; ffiljobrefwet skrefs och undertecknades af begge makarne,