Norrländska Korrespondenten – 12 november 1851, sida 1

fosta mycket — men de skulle avancera. Wi ha slägtingar, rang, anscende. Mau du har glömt den yngfie.! — Den yngste? Wisst ide, Han blir pres;; han blir domherre. Ett godt prerdende fran ej fattas honom. i UHmwad? Domherre? Min fon prefi? Nej, det blir då sannerligen aldrig af.r — Dwarför ide, om jag törs fråga? Han Fan bli biskop, ja erkebeskop,åkardinal. För ingen del! Jag wil ej wara mor åt en munffjäl, och mill aldrig fe min son med tonsur och i klosterdrägt. Fy, ett kal:rafadt hufwud! Dwad tänker du på? Och om jag bade, bundra sönet, jag skulle dock aldrig tiläta det. . i — Du år i dag wid ett besynnerligt lynne, kära barn: Hwad fom more hang och mår lycka skal du med al dia nyckfulla owilja för det andliga ståndet wäl gerna då in på. NRej aldrig i ewicghet, det bedyrar jag höga tidligt! Du må kalla det nyck. Jag met du her gerna den nycken att wara hersklysten; men du får ej glömma att cn mor också Har fina rättigheter. ö — Als inga, här wid lag. Fadren har bästa omdömet. Ren Om det ej räcker til?! — Öm mitt ij räcker til, få skulle ert, fru grefwiana, i sanaing blifwa det jag aldrafid