Norrländska Korrespondenten – 8 november 1851, sida 1

—douise war nyfiken. Tanten berättade fom följer: Stammern och hans husiru ansägos för det mest älskwärda och afundswärda äkta par. Deras äktenskap följde på en, efter flerärigt umgänge, efterhand mer och mer wäxande Ömsesidig kärlek. De hade älskat hwarandra ända til swärmeri. Båda tycktes wara skapade för hwarandra, wackra, goda och själfulla, fammans främmande i alla önskningar och åsigter. Måagen mianes änanu de uppträden fom eg: de rum då, sedan de redan woro formilgen före lofwade, deras föräldrar blefwo oense få att äktenskapet skule förhindrad: Grefwinnan blef dödssjuk af sorg; och den swärmiska älskaten hos tade att sluta såsom Göthes Werkher eler Mils lers Siegwart. Nog af, för att rädda den unga grefwinnans lif och afhålla grefwen från ect förtwifladt sireck, måste föräldrarne med eler mot fin wilja, försonas åtminsibne till det yttre. Försoningen räddade de bägge förlofwade; men få snart dottren mar utom fara, aflägsnade fig föräldrarne ånyo från hwarandra, och sökte uppskjuta förlofningen ett par år. Då rustade fig det unga paret och reste en wacker natt öf: wer gränsen, låt mwign fig och återkom förf få: fom man och hustru, och dermed hade de fun: nit fia himmel på jorden. Från denna stund ansägs detta äkta par fom det lyckligasle och deras äktenskap gällde säsom