Norrländska Korrespondenten – 8 november 1851, sida 1

ett möasler af endrägt och trefnad. De uaga tu tycktes från moraon til qwäll bara fundera på, duru de Mute lefwa hwarandra til behag. Förna äret skrefwo de till och med werser til hwarandra, de ömmaste de mel fänslofåla i werlden; winter och fomutar uppfyllde de Hwär: ondras rum md symboliskt betydelsefulla dlönis wäxter; snart sagdt hwarje hushållspersedel has de for dem ect särskudt wärde genom nägot liuft miane. På andra året upphörde wäl deba känslöfula swärmerier, fom nåra nog moto på öftvergången till känsleri; men i aha fällskaper på ala baler och wid alla nöjen sågo de blott hwarandra, sökte de blott hwaraadta, lefde de blott för hwatandra. Man fann öct nästan anssötligt. Pä tredje året lade de wäl bort denna osed, men hemma woro de oförändradt de fariis ma. På fjerde året tycktes de först börja ie: pa sig efter det första kärleksruset, åtminstone få tll wida att Han här, hön det, kuade utan hemsjnka tillbringa en afton, ja stundom kanske en hel dag, i något sällkay. Desio mera tjiis sande war nöjet att återfinna hwaraadra, att åter rå om fig sjels. På femte året fom man redan få längt, att grefwen kunde resa bott på några weckor utan att hang hjerta sönderslets af qwal och Bon wid afskedet föll i wånimakts Men du skulle läsa de bref fom begge då skref, wo til hwarandra! J sänning, Heloise skfäf ej ömmake, ej inera glödande med Poped penå