Norrländska Korrespondenten – 22 oktober 1851, sida 2

fast sitt rof, sedan hon wäl fått det i sina klor. Wi skola alltså icke mer ega några lande: wägar I. Och med landswägarna, hur mycket går icke ewinnerligen förlorade för of! Hur mycket, som genom gammal wana war för oss kärt, ge: nom alldeles egaa och speciella förhållanden ins tressant och i de flesta fall alldeles oersättligt! Wi skola bjuda farwäl åt alt hwad gåfigifwaregårdarna heter, gåftgiftvaregårdarna med deras mångfaldiga pikanta äfwentyr och deras grymtande hederswakt utanför trappan, deras bwithåriga pigor och deras stekta fläsk deras hållstugor i den drabantska skolans fil och des ras trädsnitsporträtter i den JFönköpingfktLundströmskas! En sömnig hållkkarlsfysionomi skall hädanefttr endasi finaas i traditionen, och en engelsman skall betala den sista dagboken, såsom en kuriositet, med hundra pund slerling, kontant upplagda. Wi skola bjuda farwäl åt dessa små mar: ma piun:Fareter, på hwilka man sedan urmins nes tider warit wan att njuta cn få helsosamt uppskakande motion, och hwilka i hela sitt må: fen och fin figur egde någonting få odalmessigt rättfram och öppet! (Forts.) Ce.