Norrländska Korrespondenten – 15 oktober 1851, sida 2

fer i hjertat, han känner allt det onda, fom kommer inifrån och utifrån, han, nåden och al kärlek. Prestens hand darrade, han wågade icke ut: siräcka henne till att rycka ett hår af fyndar reus hufwud. Och tårarne strömmade från hans ögon, såsom nådens och kärlekens watten, Hwils ket släcker helwetets ewiga eld. Då aol hanen. — Förbarmande Gud! Du skall gifiva: bhens ne den ro i grafwen, fom jag icke kunnat ins lösa henne. i — Den eger jag nu, — fade den döda, — det war dina hårda ord, din mörka menniftos tro om Gud och hans skapelser, fom fört mig till dig! Lär känna menniskorna; til och med hos de onda finnes en del af Gud, en del, fom skall segra öfwer och släcka helwetets eld. Och en kyss tryctes på presiens mun, det Iyfic omkring honom; Guds klara sol sken ina i kammaren, der Hans husiru, lefwande, mild och kärli ksfusl wäckte honom ur en dröm, sänd ifrån Gud (K. P.) Skolminne och något derutöfwer. Magister Erik Jonas Nordenson. (Forts. fr. föreg. N:i.) Twenne stipendier, det ena efter det andra,