Norrländska Korrespondenten – 15 oktober 1851, sida 2

det, lik den, som kommer öfwer mig. Jag hjelpte till att rädda kreatur och lösören. Jus gen lefwande brann inne, utom en flock dufwor som flögo in i elden, och så bandhunden. På honom hade jag icke tänkt. Man kunde höra honom tjuta, — detta tjut hör jag ännu, när jag will sofwa, och somnar jag, så kommer också hunden, få slor och luden; han ligger fig på mig, tjuter, trycker mig, qwäfwer mig. — Så bör då Hvad jag berättar, du kan snarka Hela natten i ända, och jag inte knappt en fjerdedels timma. Och blodet sken i den hetsiga mannens ögon, han kastade sig öfwer famraten och slog honom med knytnäfwen i ansigtet. — Argsinta Matts har blifwit galen igen! — hette det rundt omkrina, och de andra fon: darne grepo tag i honom, brottades med honom böjde ner honom, så att hufwudet satt mellan benen, der de faflbundo det, få att blodet war nåra att fyringa honom ut af ögonen och alla porerna. — J mörden honom, — ropade presten, — den olyckliac! — och i det han förhind a de ut: sträckte handen öfwer syndaren, som redan här led alltför hårdt, wexlade scenen vm; de stögo genom rika salar och Fattiga boningsrum; mål: luft, afund, alla dödssynder skredo förbi dem, en domens engel läste alas synd och deras förs swar; detta wisserligen riaga för Sud men, Sud tå: