Norrländska Korrespondenten – 15 oktober 1851, sida 1

niskorna flå mi uti deras hemligaste gömslen; men med säker hand måste du peka på den till ec wigt qwal dömda, och innan hanen gal bör har wara funnen. Oh hastigt, likasom burna af tanker, woro de i deu flora staden; och från husens wäggar lyste med eldbokstäfwer dödssyndernas namn: högmod, girighet, dryckenskap, wällust, korteligen syndens bela sjufärgade regnbåge. — Ja, derinne, aldeles fom jag trodde och wisste — fade presten, bo de åt den ewiga elden inwigda. — Och de stodo framför den präktige upplysla portalen der den breda trappan prålas de med mattor och blomster, och genom de feliz liga falatne klingade balmusiken. Portwakten stod klädd i siden och sammet med en for filfwerbeslagen käpp i Hand. or — Wår bal kan mäta sigkmed kungens, — fade hau och wände mot hwimlet på gatan; från topp och til tå lyste det fram ur honom den tanken: VNi fattiglappar, fom glon in ges nom porten, ni ären uslingar emot mig allt famman! — Höqmodet! — fade den döda, — fer du honom? — Honom, — upprepade presten. — a men han är en dåre, bara en narr och all ide dömmas till ewinnerlig eld och pina! Bara en narri ljöd det genom Hela Högs modets hus, och narrar woro de alla der. Oh de flögo inom den giriges fora nakna