Norrländska Korrespondenten – 11 oktober 1851, sida 1

En Historia. (Ur Andersens IF Swerige.l) Alla äppelträden i trädgården blommade så tidigt, att de ännu icke huanit få gröna blad, och alla ankungarne wore ute på gården och katten med, han slickade minfan folften och Mic: kade det af sin egen tass; men, fåg man ut åt fältet, få siod säden få oförlikneligt grön, och der mar ett qwittrande och sjungande af alla de små foglarna, liksom skule det warit en for fest, hwilket man också i sanning kunde säga att det war, ty det war Söndag. Klockorna ringde och folket gick till kyrkan i sina bästa kläder och såg få förnöjdt ut; ja, allting fyns tes förnöjsamt; det war just en sådan warm och wälsigaad dag, då man med skäl kan säga: lack hwad wår Herre Ändå är makalöst god mot of menniffor. Men inne kyrkan flod presten på predikfiolen och talade få högt och få wredgadt; Han fade, att menniskorna woro få ogudaktiga, och att Gud mile fivaffa dem derföre och att, när de dog, kommo de onda ner helwetet, der de skulle bringa i emwinnerlig eld, och han fade, att deras matk icke dör och att derag eld al: drig släckes; de skulle aldrig få hwila eller ro. Det war ohyggligt att höra, och han fade det få bestämdt; han beskref helwetet som en fiinkande håla, dit al werldens afskum flöt til: