Helsingborgs-Posten – 22 januari 1867, sida 2

Det skall jag! sade den andre och sköt häten ut i sjön, vi kunna sitta och snacka litet under vägen. Jag har länge längtat efter att få träffa digt. Mannen var icke så främmande för Simon som denne i början trott. Han var. allmänt känd af kustfolket såsom ömannens stallbrod: r, hos hvilken han äfven bodde. Simon blef emellortid mycket nyfiken att tå veta hvad Ben, så hette främlingen, hade att säga. Han steg i båten och derefter seglade de ut i Djupet. Du hade någonting att saga, sade spelman nen, sedan de en stund suttit tysta midt emot hvarandra, hvad var det? Ratt! svarade Ben, jag ville fråga dig, om du alls icke kommer ihåg att du selt ett ansigte, som ser ut ungefär som mitt. Eller huru du? känner du mig icke ? ÅD nej! svarade spelmannen. Jag har väl hört att du håller till hos ömannen der borta, men stort mera vet jag icke om dig. Det var lustigt nog! genmälte den andre, Jag är likväl din broder! Det är jug, Ben, som tjente uppe i Orum. Ar det sannt? frågade Simon med en förunderlig likgiltighet. Jag trodde du var hängd för längesedan, den gången du wille slå ihjel din husbonde derföre att han angaf, alt du hade stulit ifrån honom. Sä sade man ätminstone, Ja, ser du! jag var också mycket nära att bli kaputtad, men solen sken så vackert och jag tyckte att det var roligare att lefva och så var det en som frälste mig, det var ömannen, honom som jag bor hos. Hvem är han då den der ömannen? Säg wig