Helsingborgs-Posten – 19 januari 1867, sida 2

månen i tjocka och ert hår liknar fullkomligt svedd ull. Se bara!Sålunda sägande, lade han sin hand på skolmästarens hufvud och innan denne kunde hindra det höll David hans peruk bort öfver bordet och lät den cirkulera bland gästerna. Det var en lustig scen alt se skolmästarens vrede vid detta uppträde. Hans ögon gnisrade, han blef eldröd i ansigtet och hickade efter andan; ett sådant hade ännu aldrig handt honom. Omgifningen brast ut i ihållande skrattsalfvor, hvilket ännu mera uppretade skolmästaren. Nå, nå, Jeremias! blif icke ond! sade negern, ni är ju så röd i ansigtet som om ni varit med och hjelpt till att pusta på elden i helfvetet. Der har ni er peruk tillbaka. Vid dessa ord satte han peruken bakvändtpå egarens hufvud, så att piskan hängde i jemnhöjd med näsan, men det blef intet vidare uppträde af emellan dem, ty i samma ögonblick uppsteg herskapet vid andra ändan af bordet och fiskrarne gjorde då på samma sätt. Det varade temligen länge innan dansen kom i gång; man väntade på anföraren för musiken och kunde icke förstå orsaken till hans långa dröjsmål isynnerhet som han vid sådana tillfällen alltid plägade infinna sig i rält tid, Slutligen hördes de dämpade tonerna af en fiol utanför på gården och straxt derefter blef Simon speleman, såsom han plägade kallas, i triumf förd till den för honom bestämda platsen. Det var en temligen lång groflemmad karl med linfärgadt hår och grå ögon. Det låg någonting skyggt i hans blick, hvilket isynnerhet märk tes då han helsade på brudparet.