Helsingborgs-Posten – 17 januari 1867, sida 2

New-ej, det gör den icke, var samma lugna svar. Der finns kanske icke någon hund ida2 ? Newes, det finns der icke, fortfor pojken med allvarsam min. Godt, din irandunk! det kunde du sagt straxtSålunda talande intradde David. Det var en person af ett våldsamt utseende, denne David. Mans drag liknade på en gång en negers och en apas. Det ulliga håret var här och der blandadt med grått. Hela hans kropp var dertill torr och hopkrupen som en mumie. Han hade stora biyringar i öronen. Davids kladedrågt bestod om sommaren blott af en röd ylleskjorta och ett par hvita linneknäbyxor; i dag hade han dock i betraktande af sällskapet länt en tröja af Espen kock. Men som nu Espen var liten och smalaxlad, David deremot hög och lång, så slutade denna del af klädedrägten midt på bröstet, så att den röda skjortan syntes ett helt qvarter emellan tröjan och segeldnksbyxorna. Han var likväl mycket belåten med sin drägt och hans ansigte var i dag särdeles vänligt och leende. Hvad nu Davids öfriga egenskaper beträffar, så ansågs han öfverallt i trakten för en mycket fiffig karl. Han kunde göra alla möjliga slags kortkonster; dansa som en bajader, rita skepp med tegelsten färg och det utmärkt ändå. Väl gjorde Espen alltid narr af figurerna på hans teckningar och svor på att de voro så lefvande lika honom sjelf, men då blef konstnären ond och så tog Espen silt ord tillbaka, ty David hade samma sätt som björnen att bevisa sin menings riktighet, nemligen att visa