Helsingborgs-Posten – 12 januari 1867, sida 2

genom ansigtsdragen utan äfven genom sin gulbruna hy, mycket skiljde sig från de öfrige. Detta var Kinda, ett zigenerbarn, som generalen tagit till sig och lät uppfostra i sitt eget hus. Hon var i detta ögonblick sysselsatt med alt söka i en drömbok och det såg ut som hennes sökande var förgäfves, ty sedan hon en stund genomblädrat boken lade bon den missbelåten till sidan och lyssnade på generalen och skolmästaren, som just nu råkat i en liten ordstrid. På detta sätt fortgick det en stund. Sedan generalen uttömt sig i alla de bevis han kunde finna för riktigheten af sitt påstående, befallte han skolmästaren att tiga och började genomse de anlände brefven och tidningarne medan Alice satte undan thetillbeböret. Skolmästaren deremot, som just nu i dagarne hade myckel hufvudbry för en mekanisk inrättning, som skulle drifva en vagn utåt en vag utan tillhjelp afånga eller hästar, drog sig tillbaka till sitt rum och förblef der, tills middagsklockan kallade honom till bords. -Nå!utropade Wolmar efter en temligen lång tystnad, -nu är det frågan om de stackars rigenarne igen. Här är ett bref från kronosogden Ingevor, deri han låter oss veta att han kommer till Ugglevik om några dagar, för au rensa trakten, som han kallar det. Hvad säger du härom, Rinda? Den unga zigenerskan svarade icke, men hennes stora ögon fylldes så småningom med tårar och fäste sig med ett bönfallande uttryck på Alice likasom om hon hos henne velat söka tjelp mot den fara, som hotade hennes stam. -Det är då också en förskräcklig ifver, med hvilken de följa dessa stackars menniskor, ytt