Helsingborgs-Posten – 12 januari 1867, sida 2

af stora svarta ögonbryn, hade ett strängt uttryck, som dock understundom försvann när han talade. Alice hade aldrig kunnat tåla honom, men han å sin sida så mycket mera. Kaptenen hade fått det infallet att blifva kär i den unga fröken och gaf denna sin känsla på myckettydligt sätt tillkänna för henne. Såå! sade generalen, i det han mycket vänligt bjöd sin gast välkommen, redan tillbaka ? Det gick ju i rappet denna gången. Hvad nytt? Det gick ungefär som sista gången! svarade Kaptenen -Pål Pils jakt stack förut miit på ljust dagen och ändå blefvo vi dragna vit näsan. Han kom undan straxt under dödsmanshol.nen. -Det är då pocker till karl, den Pilen! yttrade gen-ralen med mera sympathi än kaptenen önskade -han är riktigt klippt och skuren alt narra herrar tullmän. Jag har en son som studerar i hufvudstaden, han beundrar Pilen såsom ett mönster för sjömän. Det nar också icke lyckats att få fatt på hooom en enda gång under de elfva år jag bott hår-. Detl är sannt! sade kaptenen, 6han har ett hufvud värdt att a vändas på nåsot bättre. Denna gång har han spelat oss ett bra spratt. Nere under Helgoland voro vi ombord på hans jakt och satte dit en tullbetjent sedan vi förseglat luckar och allt ombord hos honom. Men hvad händer. Pilen fortfar att kryssa omkringi Nordsjön och låter under tiden tullbetjenten svälta; under påstående att han var en fattig man, som Icke hade föda till sitt eget folk ännu mindre