Helsingborgs-Posten – 12 januari 1867, sida 2

rade fröken Walmar med en viss harm. Hvem månne nu har angifvit dem igen för denne ifrige herr Ingvor?-Gud vet milt barn! svarade fadren; de stackars satarne hafva det bra svårt när de sålunda hvart ögonblick förföljas såsom refvar af polisens spårnundar; detsamma säger också din breder, han har just skrifvit en afhandling om dem, som jag skall läsa för dig, eftersom vi kommo att tala om den saken. Generalen blef dock denna gång förhindrad från alt utföra sin assigt, ty just som han sokte efter den omtalta afhandlingen intradde beljenten och anmälde kapten Dahl från Hjerling. Herre Gud! är han nu redan här igen, sale Alice med förargall ton -det är då förtråkigt. Kom, Maunela! låt oss gå in i nästa rum, jag har icke lust att tala med honom i deg-. Nej minsann, det får du visst icke, Alice !sade fadren, Dahl är en rask karl, hvad kan du hafva att anmärka mot honom? Låt honom komma in, fortfor han, vänd till betjenten. Det har nog sina skäl hvarföre han så ofta på sednare tiden besöker Uaglevik-, anmärkte Manuele skämtande i det hon steg upp. -Tror du det!inföll Alice rodnade, -man bör icke påstå någonting utan all orsak-Manuela smålog och gick. Kapten Dahl trädde iu. Det var en liten något till åren kommen, klädd i blå sjöofficersuniform, hvilken icke passade särdetes väl tillsamman med hans trinda figur; man kunde dock icke neka att kaptenen på sin tid varlt en vacker karl, man såg lydliga spår deraf. Hans ögon, som beskuggades