Helsingborgs-Posten – 10 januari 1867, sida 2

för honom, skakade denne ut en knippa ljung elt hörn af stugan. bredde deröfver ett stort ullet täcke och bjöd sin gäst att slå sig ner der Det dröjde långe innan den okände insomnadehans tankar lemnade honom ingen ro; hans blickar flövo från det ena före målecr till det andra. Otydliga crömbilder föresvässade honom, det kändes så dystert och tungt i hans sinne. Då ock då svepte en långdragen vindstöt ned genom den smala skorstenen, som befanns i främsta delen af kojan. Matts satt borta vid bordet stödde hufvudet i sin hand och stirrade framsör sig under det läpparne hastigt rörde sig likason om han talat för sig sjelf. Sålonda förflöt en god timma. Slutligen tog Zigenaren lampan oci smög sig fram till den sofvandes läger Denne sof mychet lätt. Försigtigt bojac sig den gamle ned ölver honom och lät ljusskenet falla på hans ansigte. Framlingen slog upp ögonen och grep till sidan likasom efter elt svärd samt salle sig upp på sin bädd, men då han såg det vänliga ullrycket i den gamla mannens drag lugnade han sig och frågade hvarför han betraktade honom så noga. Kommer du då alls icke ihåg mig? utropade ligenaren. Viggo! min gosse! jag är ju åkalis lljeil, den gamle mannen på eden. kånd al hvarenda sogel härute. Kan du icke känna igen på min stämma. att det var den som tiggde bröd till dig i Tyskland och Ungern? Dessa skuldror ha ba burit dig mången mil-Jo, jo! ropade Viugo i det han tryckte den gamle till sitt bröst. Nu känner jag dig, tyckte nog all jag varit i denna håla förr, jag ha således icke mistagit mig: kanske är jag född här? tiliade han vemodigt.