Helsingborgs-Posten – 10 januari 1867, sida 2

häerregärden. Han var den siste af en gammal adlig ätt. och Ugeleviks slott hade i mannaminne varit i hans slägts ego. Volmar var enkling. Hans hustru, prestdotter från Fredricia, hade varit älskad och ärad af hela sin omgifning. Hans vilja var hennes lag: hennes lycka inskränkte sig till att vara moder åt hans och htennes tvenne barn Det var isynnerhet hennes död som förmådde generalen alt taga afsked från regimentet och lemna staden, der allt så smärtsamt påminte honom om hans förlust; han drog sig tillbaka till Ugglevik och uppslor der sin boning. Gården hade sedan hans ankomst fått ett nyvt och båttre utseende, de förfallna murar :e och sidobyggnaderna blefvo nedrifna och på samma plats uppfördes nya och rymliga byggnader, hvilka hvita väggar gjorde ett angenämt intryck emot den mörka ljungheden, som omgaf dem på alla sidor. Godsets bönder välsianade Volmar, ty han använde; sin förmögenhet att gora godt med och att förbättra deras vilkor; alla behöfvande funno ett villigt öra och en hjelpsam hann hos honom. Han lefde dessutom i mycket godt förstånd med sina grannar, kunde med storsta tålamod sitta hela vinteraftnar och höra på herremännens samtal om kreatursskötsel och stallfodring eller på fruntimren meddelanden till hvarandra om huru mycket smör och ost de hade fått; han spelade afven hvarje lördagsafton sitt parti Phombre boston hos pastor Sörensen iJerne. För dessa egenskapers skull såväl som för många andra ansåg trakten Volmar för en ädel dugtig man. Intet hindrade honom att i lugn och oafbruten sällhet tillbringa sina dagar. Man kunde dock icke neka att generalen hade sina egenheter. Jeremias skolmästare, till exempel, påstod att han var alltför