Helsingborgs-Posten – 7 januari 1867, sida 3

hans båt ut, så snart han märker att de äro i nöd och ha svårt att berga sig. Han har frälst mänget mennskolif! Ingen känner hvad han har att lefva af, han umgås med ingen och ingen båt i häradet kan komma till stranden vid hans sydda, ty han har sänkt ned sten och tyllning rundtemkring holmen och endast lemnat öppen en smal ränna som han ensam har reda på. Folket häromkring frukta honom, det skulle icke falla någon Göiser in att våga sig förbi dödsholmen sedan solen gält ned. Somliga berättade att då en aftonstund återvande från sitt arbete bade de sett honom sitta på en sten uti hafvet, öfversta af kroppen liknande en monniska de, nedersta var en tjock fiskstjert med fjäll på. De påstå att han står i förbund med den onde, men jag vet att det icke är sannt jag såg honom förliden sommar komma iland en höstnatt straxt necanför Stranpy; han låg på knä och bad till vår Herre; i våras hejdade han ett par hästar för en bondvagn genom att taga satt i ena bakhjulet och djuren kunde då icke komma ur stället Pål Pil kan tacka honom för att han, alltid slipper undan för så godt pris,tyhvarje gång han kommer från en tur och ämnar lossa på kusten är ömannen i land och gör allting klart för honom. Sista gången dådå de smuglade in varor sahnn man mognen de rester två af tullbetjenterna ligga bundna på vägen till Hjerlingg, det var ömannen, som då tog det om hand. Huru det nu hänger ihop, så är han dock bättre än vi två och jag har under de år jag vandrat ute ljungheden sett mycket som öfvegår menniskolif Det var just mina ord! utropade värdinnan, förnöjd öfver att höra Matts tega hennes parti: