Wägwisare. En dag stulle tre män begifwa fig frän Mjölbytrakten till Linköping; men, då de anlände till flera aftagswägar, war det redan få mörkt, att ve ide wisste, hwart ve skulle taga mär gen. — AH, ropte Jöns, nu hafwa wi det; der stär ju wägwisarn. — Godt, genmälte Nils, men det är ju få mörkt att wi ej kunna läsa hwad som stär skrifwet på den. — Låt mig få krypa upp på dina arlar, få drar jag eld på en tändsticka och få läser jag. Sagrt och gjordt. Jöns satt snart på Nils ars lar; men han nädde ej upp och kunde ej stafwa sig till bokstäfwerna. — Ni äb dumma, fa då Jonas; wi slå ner med en stake wägwisarns armar, och få tända mi fyr på stickan och fe. Afwen vet werkställdes. Sedan de slagit och fått ned wägwisarns armar, få tände de ftidan, då Jöns utropade full af glädje: — Der ba wi det, ver ftår det tydligt: wägen till Linköping. — Sa, fade Nils od iliade fig i hufwuret, ret