sin kappa. ÅJag prisar mig lycklig öfver att ändtligen ha kommit under tak. Ja här får ni det icke så synnerligen bra, anmärkto qvinnan Svi ega knappt ett stycke bröd i huset förrän Simon speleman kommer hem och Gud vet när det blir, kanske icke förr än lärkan sjunger igen. — Den hunden-, mum lade hon för sig sjelf, han bryr sig icke mycket om sin familj. Det betyder ingenting, goda qvinnal jag äri sjelfva verket mera trött än hungrig, svarade den nykomne i det han framtog en stor sjöskumspipa och stoppade dem. Pojken hade under tiden med dn viss nyfiken förvåning betraktat honom. Då han såg honom framtaga tobakspungen steg han upp, hängde fiolen på väggen och tog ned en kritpipa från hanbjelken. Tilläter ni? utbrast han och räckte utan krus handen ut efter tobaken. Främlingen tillät det småleende. Ni ar väl krigsman ? frågade qvinnan, (eftersom ni har ett sådant skagg. -vad angår det dig, mor! sade pojken, innan främlingen fick tid att svara. Herrn hör icke till våra likar, det ser du väl. Efter dessa ord intog han åter sin förra plats på fårskinnen, tände pipan och pustade med synnerligt välbehag röken ut genom näsan. Den resande satte sig tyst på en stol vid elden och lät sida blickar glida från det ena föremålet till det andra i stugan med en liknojdhet, som visade alt dylika saker icke voro honom främmande. — — Ja ni ser er om! återtog värdinnan i samma. förtretade ton som hittills. det är nog