Helsingborg. Häftig snöyra rasar i dag, pofte och jernbankommunikationerna på flera ställen afbrutna. Termometerns nedgående tyckes dock antyda en föräns dring i wäderleken. En aktad insåndare har anmodat of att intar ga nedanstående artikel. Med nöje willfara wi hans begäran, men anmärka vod, att vet mar en himmelswid skilnad emellan Aftonbladets och Ores sundspostens sätt att bedöma bi skop Sundbergs wäintare utnämnina till president i andra kammaren och att alltså insändarens kritit rättwisligen endast gäl ler den sednare tidningen. Jnsändaren skrifwer: mUti DD. P. n:o 203 för den 31 December 1866 förefinnes efter A. B. införd en artikel, fom på ctt minst sagdt torttäukt och oklott fått ogillar att biskop Sunnberg skulle wara designerad till talman i riksragens andra kammare. Wi föga korttänkt, emedan artikelförfattaren pätagligen fer ett spoke på ljusa dagen i mäjter Riktas (i och för jig ett nttryck sannolikt hemtadt från gatan), liksom en talman skulle wara alämplig för fin befattning, endast derföre att han wore prest till yrke eller konserwativ till åfigter, och oklokt, enär det ide längre ligger i någon fosterlantswäns wälförstådda ins stresse att s: och gilla ståndshatets underhållande genom rylika inhinang angrepp. Ensirigt och owärdigt publicistens fall handla te organer, som ifrigast fördömt det gamla statsskicket, i att icke, efter dess fall, wilja eller funna höja fig fwer sjelfwa kardinalfelet i den flyrda tivens Åftårs ningssätt, ech sannerligen wi tunna wänta att res presentations-reförmen skall bära ve frukter wi hoppats, förr ån pressen upphör med att underbläsa misstro och ståndssplit. Eller tror wäl ten tidning, fom utkastar obefogare warningsrop mot re fmwarte ), attåhan härwirlag hos reformens mäns ner förer billighetens och medborglighetens språk, oh huru skall nägonsin ren önstwärta sanna mede borgerligg andan hos nationen kunna blifwa en werklighet, så länge hela eller en del af pressen wisar sig fanatisk i sin seger och i ett hat, som borde för allo wara jordadt ren 8 December 1865? Inf. här ej förmånen att finna biskop S. men hurudan han än må wara såsom offentlig man, få gifwes ingen rättighet till tet antagandet, att han skulle fatt sig emot någon fom helst reform, utan att oppositionen warit en frukt af hans öfmertys gelse, och hwad bewisar wäl ett sädant motfättande om ide fastbet i karaktären och moralisktsmod, egenskaper, hwilka hwarje representation i hwarje land bör skatta högt hos sina ledamöter, äfwen om de personliga äsigterna föröfrigt äro skiljaktiga, emedan då först står det en man wid oh bakom sitt ord. Och hwad ligger det wäl för fara uti att få en t. o. m. ultra konserwativ talman (under förutse sättning att S. skulle wara det ena och blifwa ret andra), vå ret efter insändarens uppfattning är kammaren och ej talmannen fom fattar beflut? Man fruttar naturligtwis för sidoinflytande, men detta är säkert en öfwerflödig farhåga, rå repres sentanterna äro folkwalda, och tidningarne sjelfwa waxit måna om att framhålla riksdagsmännens sjelfständighet och liberalism, och på sädana egenstaper brukar icke något sidoinflytanre hafwa werkan. Mest förwänande är det att finna fådana artits lar, fom den öfwerklagade uti A. B. oh D. P., af hwil:a vet förra nyligen förordat den s. k. frötenreformen och den senare tagit initiatiwet i reformen om böndernas benämning af herrar, hwarföre man numera frestas att tro ret ingen af dessa for ciala frågors upptagande warit annat än ett pre numerationsfiste från sagde tidningars sida, då de icke äro mera konseqventa än att de å ena sidan föfa nedbryta olämpliga samhällsskrankor, hwilka gerna må wika vå de hwarken äro grundade på billighet efter uttryckta i allmän lag, men å andra söka qwarhålla vem i wida sämre former. ) Ctt fimpelt uttryck, fom stär endast för Ö. P:s räkning, förmodligen ä dess sida tilltommet med