IIvarjehanda. Uuiformen måste respekteras. Semaine des samilles berättar följande anekdot från 1525 och spanska kriget. Man vet, att under delta krig hölls en ytterst stranz disciplin, och på orderna stod alltid, att soldaterna skulle hysa aktning för eganderätten, och detta sträckte sig ånda ned till hönsgårdar. En dag hörde en kapten ett strupljud, som hans öfvade öra genast visste var den sista sucken från en höna, som blifvit strypt af en van hand. Han vände sig om och såg en gammal husar sysselsatt med alt smyga corpus delicti i sin sabelväska. llusar-. ropade han, kom Lit,. Hr kapten, sade denne i det han sökte att gömma hönan. UHvarlor vred du halsen af hönan ? Kaplen hon sorolämpade mig, ty hon såg på mig med eå olörskamd ech förolampande blick, och då det galler al! hålla regemeniels uniform i respekt... så. . .X Kapten bet sig i lapparne för att äterhålla ett skratt. -Marsch, det får gå för den här gången, men gör icke om det! -Gud bevare kapten! När du hadanester ser några höns. så befaller jag dig alt sänka ögonen sor alt i te råka i vredesmod öfver deras oforskamda blickar?. Om myntet8 flitning skrifwer engelska tirskriften Engeneer: Myntet liksom hwarje annan tillverkad artikel slites ut efter att en wiss tid ha narit i bruf och myntets lif i dessa dagar af rask omfätts ning och jnabba resor är ganska fort. Ett fhilliugsstycke t. er. är så glänsante och wackert när det ligger färdigt på myntwerket, präglarne äro tyrs Tiga och syillingen fer riktigt treflig ut, men från det ögonblick ven kommer från myn twerket och släppes ut för det ändamål hwarför den är gjord, börjar dess förfämring och den förlorar både i uts seeade och wigt. Då hwarje myntstycke minskas i wigt dag för dag, hur stor blir icke vå hela före lujten på allt britistt mynt under ett år eller en följd af år! Det har blifwit intygadt från officielt håll, att omkring 150,000,000 sovereigns och 620,000,000 filjwermyut af alla sorter tagligen gå ur band i hard bland hennes majestäts unders såer i Storbritanien och Irland. Alla vesfa myntstyken äro naturligtwis anderkastade slitning och förfämring och wid slutet af hwarje år äro de wår da ej få obetydligt mindre än mid årets början. De mindre mynten hålla naturligtwis mindre ut in deras större och mera wärdefulla kamrater och jer-pence-itydet är isynnerhet kortlifwadt, men alla bli de allt tannare och mindre. Shillingsstyckena njuta pen förmånen att efter några ärs nyttig tienfts ina kastas i smältdegeln igen och, genomborrade, i .teua och fulla fom de woro, strömma ut unge omtloa och wackra igen i civfulationens alla fåfer lefwa ett nytt friskt lif. Det går åt 100 gamla shillingsstyckn för att göra 80 H här fer man nu hur förluster uppstå och Anma reg gäller de andra myntslagen, undantas jute: Tod guldmynten, med hwilka ett annat för tnande eger rum. Guld är stanrard i England