Helsingborgs-Posten – 4 januari 1867, sida 2

ta och drifna ut i brädjnpet; sävida de icke komma i land på Fano vete vår herre huru det skall gå för oss i sommar-. sBorta? upprepade qvinnorna med modstulen stämma. -Ja! fortfor en af de hemkomuc karlarne, och Bil Sommers hade nara nog gått samma väg; hans båt kantrade, han var två gånger nere, innan Jacob timmerman fick fatt i honom. Dagen var slut, endast en svag röd strimma särgade den vestra horisonten och frän motsatta sidan blandade sig ett svagt ljus från mänan med de mörka skyar, som efterhand i allt större och tätare massor trängde sig fram Fiskarne samlad. ihop sina redskaper samt gjordesig i ordning alt lemna stranden och vända hem. I detta ögonblick hördes en svag dof knall ute på hafvet och i nästa ögonblick gled ett svart föremål fram utur dimman. Det var en liten jagt; den sväfvade lätt och raskt fram genom vågorna, utan att, såsom det tycktes, bry sig om de farliga sandreflar, mot hvilka den pilsnabbt närmade sig. Fiskrarne följde fartygets rörelser med uppmärksamhet. Den modlöshet som de iråkat genom förlusten at sina bottengarn vek plöstligen för förvåning och nyfikenheDer äro ju två derute! ropade en af karlarne. Hvad månne det kan betyda? Under detta utrop riktades de församlades blickar hän emot den sida talaren pekade på och en smäcker välbyggd kutter kom i detsamma i sigte, men den höll mera ifrån land, likasom om den fruktade och bättre kände de faror, för hvilka jakten utsatte sig. xDet är Pål Päl från Fanö! ropade flera af