Helsingborgs-Posten – 4 januari 1867, sida 2

reslarne komma allt mera och mera i dagen. Ovtnnorna kastade ängsliga blickar till hvarandra vid tankan på den sara, som hotade deras män, hvilka voro ute på sjön för att föra sina bottengarn och snoron i land. Måtte vår herre hålla sin hand öfver dem4k, sade en gammal qvinna till sin granne, de blifva länge borta i afton och jag anar att det händer dem något ondt. Ni spår alltid ondt, mor Anna, svarade den tilltalade, förargad öfver att se sin egen fruktan uttalad af en annan. Hvarföre skulle det just i afton gå illa mera än annars? Der är starka åror ute, hon har blåst hårdt i dag derföre drojer det så länge. Der ha vi dem, ropade en ung flicka, som en lång stund stått på en stor mossbelupen ättesten, blickande utåt hafvet. Jag ser Nils Giles bål bryta sig fram genom bränningarne ! En mork strimma började så småningom sticka fram ur mörkret och den ängslan, som hittills bemaktigat sig alla försvann i ett jublande vålkomstskrik. Fyra bemannade båtar skuro hastiet och latt genom dyningarne starka och handfasta karlar stego ur, men de tycktes icke besvara qvinnornas vänliga helsningar det låg tvertom ett mörkt och bittert uttryck i deras ansigten-Ivar äro bottengarnen? frågade en gammal Göiser,) i det han stirrade ned i de tomma bålarne. Borta! var det gemensamma svaret, strömmen har tagit dem med sig, stängerna äro bräck) Sålunda kalla siskarne hvarandra på vestkusten Jutlaud.