-Ja och så satt den alls icke bra och var hållen i alla sömmar?, infaller en temligen till åren kommet. tarfligt klädt fruntimmer. Hennes slitna och urblekta kappa har fallit något tillbaka, och i en lång snodd hänger vid hennes sida något glänsande — en sax. -Ja, herre Gud!tar nu en liten trasig karl till orda, att de icke hafva råd att stalla till bältre, det kunna de nu inte rå för; men så kunde de hafva lälit viga sig i en mindre kyrka. eller på landet, och icke narrat oss alla hit för nit se på. Den siste talarens kostym var som sagt i högst beklagligt tillstånd; det ser ut som hade en af de feer, som hålla till i gamla sagor och ät ventyr-komedier. berör hans gamla rock med sin staf och befallt den brista utaf honom, och som hade detta bud haft den fullständigaste verkan; men längre sträcker sig trolleriet dessvärre icke ; ty af det sammet och silke, som i liknande fall i sagorna pläga aflösa trasorna, ser man in tet spår. Och dock gör denna eländiga drägt en verkan, som det måhända icke en gång skulle lyckats presten sjelf att åstadkomma, i fall han i full ornat skridit in bland denna publik; — en fullkomlig tystnad räder bland den nyss så högröstade församlingen. Så kalladt -sämre folk äro långt större aristokrater än adeln, och bland hela samlingen finnes ingen som vill göra en anmärkning som på aflägsnaste sält kunde tolkas som svar på den stackars uslingen yttrat, så indignerade äro de öfver att han med detta oss vågat infatta sig tillsammans med alla dessa honorationer som omgifva honom. Vi hafva också hört nog, vi hafva hört folk tala om bröllopet i kritiserande och ogillande uttryck, som om en komedi som icke behagar dem och hvartill de betalt entreen för dyrt; men det år ju en gammal erfarenhet att fribiljetterna äro de som skarpast kritisera. Allt hvad vi emellertid kunna få ihop af alla dessa nedsältande anmärkningar, är att det icke måtte varit något särdeles med det bröllopet, som en af åskådarne uttryckte sig. : Inne i vagnen, som rullar lätt genom gatorna, sitter Cancellisten midtemot sin unga vackra hustrur. Han sitter verkligen; ser man ultrycket i hans ansigte så skulle man tro att Ian ligger på knä för Henne; hon lutar sig sram et emot honom, och de äro båda af en åsigt högst olika mot den den sjelsbjudna publiken uttalade kyr an; de äro båda öfvertygade om att det var det bästa bröllop de någonsin sett. (Slut.)