Helsingborgs-Posten – 29 december 1866, sida 2

instängda midicinsyllda rummet, mellan den raska rörelsen i min praktiza gunga och darrningen i hans svaga lemmar — allt detta inoreglade hela situationen så djupt i milt ninne, att den ännu står lifligt för mig. -Hör Heorg sade han, så allvarligt som om han talat till en vuxen, tänk nu för en stund icke mera på gungan. den jag i alla fall aldrig får se, uton lyssna uppmärksamt till hvad jig vill säga dig. Kom väl ihåg mina ord, rätt förstå dem kan du icke forran du blir stor; derföre göm dem nu för att i framtiden hafva nytla deraf, Akta dig för fruntimmer! Bland slortalet af dem, som äro bäde goda och onda, sallan uteslutande en af delarne, sinnas nägra undantag, några som aldrig fattat eller ens anat qvinnans milda, försonande kall. Ständigt miss belåtna, eller åtminstone blott belåtna med sig sjelfva, foraktande allt som omger dem, äro de som en kall genomträngande dimma som verkar tungt och isande på allt som kommer ideras närhet. Sjelsva kunna de icke tända något ljus, derfore förrinner deras lif i oupphörligt strafvande att släcka det ljus som finnes hos andra, och det lyckas dem också icke sällan att göra mörkt i en vid krets rundt omkring Ve den man som är förblindad nog att göra en sådan qvinna till sin hustru; om också hela lifvet i öfrigt ter sig godt och vanligt för honom — lycklig kan han aldrig blifva, all hans lycka forbittras honom af henne, som skulle vara honom närmast och kärast. Medan Georg talar åro hans ögon så fastriktade på marken, som om han ville räkna sandkornen eller grässtråna vid sina fötter, och dock