Helsingborgs-Posten – 29 december 1866, sida 2

är han långt ifrån all söka lösa en sådan kinkig arilhmetisk uppgift, han vill blott batviuga sina blickar, att de icke mot hans vilja skola flyga anklagande, betecknande bort mot lusthuset, derifrån man, oaktadt afståndet, hör Kammarrådinnans och Claras röster. Stackars Onkel! säger Franciska tankfullt, i det kon med äkta qvinlighet ögonblickligen adopterar den aflidne onkeln blott derföre att han varit olycklig. Kom han icke till någon annan bältre erfarenhet om qvinnorna?-Nej Franciska! han dog några få dagar derefter, utan bättre tro i delta hänseende än den han -å allvarligt varnande sökte bibringa mig: men vill du höra en annan, en helt motsatt åsigt mot dem, så har jag den. Jag vet, sortfor han, oc: nu söker hans öga icke langre jorden utan hvilar fast och tillitsfullt på henne jag vet att det finnes qvinnor, undantag som de förra, men vi vilja hoppas att de sistnämnde äro de talrikaste. Goda, älskliga och glada liknade solens klaraste strålar. Lifvets basta sidor framhafva de, och öfver de mindre goda kasta de som en doljande sloja sin tillfredshet och sitt jemna sinne. Lycklig den man, som hemfor en sådan flicka! om ock allt utanföre stormar, brusar och föröder, --i hans hus är det en evig sommar, och verldens tyngsta sorger förmå icke så nedtynga ans hjerta, att det icke upplisvas når den solstråle som finnes i hans hem berör det. Han trycker Franciska närmare intill sig, och medan hon döljer sitt lyckliga småieende vid hans bröst, hviskar hon att han brutit sitt löfte och öfverträdt deras aftal.