Kammarräådinnans döttrar. Berättelse af Paul Winther. (Från Dunskan.) (Forts. fr. föreg. N:r.) -Jag var ännu helt liten, då han, den tiden en kraftig, ståtlig man, med sin unga vackra hustru var på besök hos min familj, och jag var ännu längt ifrån vuxen, då han återigen lidande till kropp och själ, med håret grånadt i förtid, kom till oss, denna gång sör att tilibringa återstoden af sitt lil ibland oss. Han var alltid allvarsam, men mild och vänlig mot oss alla, särdeles mot mig. Man hade strängeligen förbjudit mig att nägzonsin fråga efter Tante, och detta förbud var det mig så mycket lättare alt iaktlaga, som hon, ehuru utmärkt vacker, icke gjort något varaktigt intryck på mig. En dag då Onkel var mera tyst än vanligt och mera lidande, än jag, som såg honom sitta påklädd och upprätt i sin länstol, kunde fatta, var jag särdeles ifrig att få honom ned i trädgården för att se en ny gunga som jag arrangerat. Slutligen då jag tredje gången kom iillbaka, röd och varm och trött, drog han mig till sida: kontrasten mellan den fria blomsterdostande trädgården, hvarifrån jag kom, och det